Kamikaze - Japan´s självmordspiloter
"Jag signalerade med handen till de fyra planen som följde mig att de skulle ta bort säkerthetssprintarna. Alla fyra gjorde som de var tillsagda, och jag såg mässingsbitar som flög genom luften. Det betydde att deras bomber var osäkrade. Var och en av piloterna vinkade nu förväl av mig. jag skevade häftigt med vingarna och beordrade dem att påbörja sitt anfall. En efter en steg de kraftigt i riktning mot Okinawa. Jag såg de avlägsna Kerama-öarna i mörkret. Där låg några hundra fientliga fartyg som svarta prickar flytande på det silverfärgade havet. Jag rös till. Klockan var 19.30. Mörkret tätnade snabbt. Jag lösgjorde mina bränsletankar och provsköt mina kulsprutor."
Jag har läst en bok. Kamikaze - Japan´s självmordspiloter skriven av Albert Axell & Hideaki Kase. Som intresserad av inte bara Japan utan även av Historia så var denna boken verkligen helt perfekt för mig. Men har man bara nått av dessa två intressen kan jag rekomendera den. Jag blir lätt berörd av böcker jag läser, vare sig det är fiction eller verklighetsbaserat, men denna boken var verkligen speciel på det planet också. den berörde mig på ett djupare plan än vad jag är van vid.
Normalt sett så tänker man ju sig japanerna som "the bad guys" vad gäller andra världskriget. Men i denna boken fick man se det ur deras synvikel och man får svar på många frågor. Vad som drev dem? Varför dom gick ut i krig mot US? Varför de var allierade med Hitler-Tyskland? Var dom nasister? Och framförallt, Varför var 20 åriga killar, med högskoleutbildning och familj beredda att sätta sig i ett plan och åka iväg på ett uppdrag som bara kunde sluta på ett sätt?
Nog för att självmord inte är så tabubelagt i Japan som det är här i västvärlden. I Japan är ju trotts allt Harakiri ett sätt att dö med ära, men detta till trotts så undrar man ju hur dom klarade av denna psykiska stress, och hur hanterade deras familjer det? Hur reagerar föräldrar om deras enda barn en 20 årig son kommer hem och säger han anmält sig som självmordspilot? Hur reagerar hustrun eller fästmön? Jag vet hur jag hade reagerat, men så annorlunda det var där, på den tiden. En berättelse om hur en hustru reagerar när hennes man vill gå med i detta speciel förband men inte kan pga av att han är gift, (I början valdes nämligen gifta män bort) och hur hon handlar tillsammans med deras två barn. Vissa historier får en att häpna, gråta, skratta elller bara stirra dumt med gapande mun av stum förvåning över hur en människa i vissa situationer kan reagera.
Författaren skriver i början i boken:
"Att dö frivilligt i sina bästa år är onaturligt. Blotta tanken på döden är outhärdlig för varje människa som är vid sina sinnes fulla bruk. Men dessa ungdomar var vad sina sinnes fulla bruk..."
Och detta är verkigen tänkvärda ord. Man tänker sig dom kanske som galningar eller som fanatiska dårar, men var det verkligen så? Eller var det helt normala unga grabbar som blev kamikaze piloter? Varför ville man bli Kamikaze pilot? De flesta som blev det anmälde sig frivilligt. Endel till och med bönade och bad om att få blir det. I vissa fall åkte man både två och tre i ett plan som endast krävde en, bara för att man så otroligt gärna ville få delta i detta uppdraget. Om en pilot dog innan han kunde utföra sitt uppdrag, förde en annan pilot med hans aska i sitt plan på sin sista resa, enbart för att den förstnämnda piloten ändå skulle få "delta" i uppdraget.
Hederskodexen för dessa piloter löd:
"Lev inte vidare i vanära. Dö inte på ett sådant sätt att du lämnar ett namn efter dig... En upphöjd känsla av självuppoffring måste vägleda dig genom livet och döden. Tänk inte på dödden medans du kämpar vidare med varje uns av din kraft och fullgör dina plikter. Gör det till din glädje att utföra allting med all din andliga och kroppsliga styrka. Frukta inte att dö för den eviga rättvisans skull. "
"Kvinnornas berättelser", "Ögonvitten" och "De sista dikterna och breven"var nog tre av dom kapitlen som berörde mig mest. Det sistanämnda var specielt då man där verkligen fick läsa tankarna från dessa piloter. Deras tankar ett par timmar innan de skulle ge sig ut på sina sista uppdrag.
Jag har läst en bok. Kamikaze - Japan´s självmordspiloter skriven av Albert Axell & Hideaki Kase. Som intresserad av inte bara Japan utan även av Historia så var denna boken verkligen helt perfekt för mig. Men har man bara nått av dessa två intressen kan jag rekomendera den. Jag blir lätt berörd av böcker jag läser, vare sig det är fiction eller verklighetsbaserat, men denna boken var verkligen speciel på det planet också. den berörde mig på ett djupare plan än vad jag är van vid.
Normalt sett så tänker man ju sig japanerna som "the bad guys" vad gäller andra världskriget. Men i denna boken fick man se det ur deras synvikel och man får svar på många frågor. Vad som drev dem? Varför dom gick ut i krig mot US? Varför de var allierade med Hitler-Tyskland? Var dom nasister? Och framförallt, Varför var 20 åriga killar, med högskoleutbildning och familj beredda att sätta sig i ett plan och åka iväg på ett uppdrag som bara kunde sluta på ett sätt?
Nog för att självmord inte är så tabubelagt i Japan som det är här i västvärlden. I Japan är ju trotts allt Harakiri ett sätt att dö med ära, men detta till trotts så undrar man ju hur dom klarade av denna psykiska stress, och hur hanterade deras familjer det? Hur reagerar föräldrar om deras enda barn en 20 årig son kommer hem och säger han anmält sig som självmordspilot? Hur reagerar hustrun eller fästmön? Jag vet hur jag hade reagerat, men så annorlunda det var där, på den tiden. En berättelse om hur en hustru reagerar när hennes man vill gå med i detta speciel förband men inte kan pga av att han är gift, (I början valdes nämligen gifta män bort) och hur hon handlar tillsammans med deras två barn. Vissa historier får en att häpna, gråta, skratta elller bara stirra dumt med gapande mun av stum förvåning över hur en människa i vissa situationer kan reagera.
En sista gruppbild innan ett uppdrag - tillsammans med deras maskot
Författaren skriver i början i boken:
"Att dö frivilligt i sina bästa år är onaturligt. Blotta tanken på döden är outhärdlig för varje människa som är vid sina sinnes fulla bruk. Men dessa ungdomar var vad sina sinnes fulla bruk..."
Och detta är verkigen tänkvärda ord. Man tänker sig dom kanske som galningar eller som fanatiska dårar, men var det verkligen så? Eller var det helt normala unga grabbar som blev kamikaze piloter? Varför ville man bli Kamikaze pilot? De flesta som blev det anmälde sig frivilligt. Endel till och med bönade och bad om att få blir det. I vissa fall åkte man både två och tre i ett plan som endast krävde en, bara för att man så otroligt gärna ville få delta i detta uppdraget. Om en pilot dog innan han kunde utföra sitt uppdrag, förde en annan pilot med hans aska i sitt plan på sin sista resa, enbart för att den förstnämnda piloten ändå skulle få "delta" i uppdraget.
Hederskodexen för dessa piloter löd:
"Lev inte vidare i vanära. Dö inte på ett sådant sätt att du lämnar ett namn efter dig... En upphöjd känsla av självuppoffring måste vägleda dig genom livet och döden. Tänk inte på dödden medans du kämpar vidare med varje uns av din kraft och fullgör dina plikter. Gör det till din glädje att utföra allting med all din andliga och kroppsliga styrka. Frukta inte att dö för den eviga rättvisans skull. "
Yukio Seki - Den första Kamikaze piloten
"Kvinnornas berättelser", "Ögonvitten" och "De sista dikterna och breven"var nog tre av dom kapitlen som berörde mig mest. Det sistanämnda var specielt då man där verkligen fick läsa tankarna från dessa piloter. Deras tankar ett par timmar innan de skulle ge sig ut på sina sista uppdrag.
Jag tycker denna boken är fantastisk och jag skulle gärna se att den fanns med bland materialet som man läste i skolan på historie lektionerna. Men även om inte det kommer hända, så måste jag verkligen rekomendera den till allt och alla... Den ger en verkligen en vidare förståelse och även om det är en sorglig bok så är det ett nöje att läsa den.
/ Ellen - Red-Haired Pirate Crew
